Spelade kort

Bra jobbat

Jag tog med mig kameran. Utan batteri.

Jag är på igen

Jag har inte tagit en enda bild sen jag kom hem från Kreta. Men nu ska jag iväg på en liten roadtrip så nu åker kameran fram igen. Känns riktigt bra.

Norrköping

I skogen

I skogen i juni.

Jag och fotot, del 4

På mitten av 90-talet hade Svd en sida i söndagstidningen som hette Ung Idag. Dit kunde man skicka in bilder, dikter, berättelser. Jag provade att skicka in några foton och redaktören kontaktade mig och berättade att hon gillade det hon såg och bad mig fota till specifika uppdrag. Det blev ganska många publicerade bilder under cirka ett år. Helt plötsligt blev jag lite van vid att se mina bilder i tryck. En konstig känsla. Och speciellt när man fick betalt för det.

Olika perspektiv

Här kan man se Toras foto!

Nära

Jack fotar

Jack vill gärna låna min kamera. Ibland låter jag honom och han skjuter från höften. Det här fångade han på midsommar.

På tork

Samma dörr. Olika tillfällen.

Väggarna i Chania

När vi gick i Chanias gränder fotograferade jag från höften och hoppades att nåt skulle fastna.

Månen

Och så föreställer du dig syrsornas gnisslande.

Det var inte bara jag som fotade

Tora fick låna sina föräldrars kamera och dokumenterade noga hela Fun Park. Inklusive sin lillasyster.

Bowlingkungen

Gå själv

Det är nåt visst med att kunna gå helt själv upp och ner för trappor.

Situationer man minns

Jack hoppar från ett trappsteg i Chania och sekunden efter blir han sketen på av en duva.

Många blev det

540 kort på två veckor. Två kameror, båda mina. Jag har sållat och rensat under hela resan så nu sätter den sista avgörande rensningen igång. Vem orkar kolla på 540 kort? Kill your darlings!

Lite till

Lokaltidningen gjorde en grej om skogsrået och arbetet ställdes ut i Skärholmens bibliotek. Jag blir alldeles generad när jag läser artikeln - och mycket road av detta citat:
Jag ville skapa ett slampigt skogsrå som hamnat fel i tid. Den genomgående oskärpan är medveten eftersom jag tycker att det blir mer mystiskt så.

Vaddå en dålig ursäkt för att inte ha kunskapen om ljus, bländare och hög ljuskänslighet på filmen. Dåligt men väldigt gulligt!

Artikeln (hemma hos reportaget) avslutas såhär:
De smala fönstren [i källaren, i mörkrummet] ut mot dagsljuset är omsorgsfullt förtejpade. Det är här i källaren i Vårberg som Minna förbereder sig. Vi kommer säkert att höra talas om henne igen.

Värt att veta:
På bilden av mig i reportaget har jag på mig en norsk lusekofta. Och pratar om slampiga skogsrån... hahahah!

Mer skogsrå

Känslan jag ville få fram var att man spionerade på ett skogsrå, att man fick se henne bakom kulisserna. I den översta bilden har hon tagit av sig sina finskor och smyger iväg i gympadojjorna.

Jag minns exakt var varenda bild är tagen... jag joggar fortfarande längs samma stigar när jag är hemma hos mina föräldrar.

Jag och fotot del 3, skogsrået

Jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet i bild. Hur tanken om att fota ett skogsrå växte fram minns jag inte men jag minns hur jag och kompisen smög runt i skogen ett par sena kvällar och hon poserade och jag fotade. Hon var förkyld och blev ännu mer förkyld efter våra bravader. Stackarn.

Det blev ett lyckat arbete som faktiskt uppmärksammades litegrann. Resultatet ligger mig fortfarande varm om hjärtat. Jag har det uppsatt på väggen hemma, en serie på 11 svartvita bilder, uppkopierat på ett buckligt grovt fotopapper, köpt i Kina, framkallat hemma i källaren 1995.

Och ni känner säkert igen tjejen på bilderna. Hon har stått ut med mig länge. Min fina vän Ylva.